En månad kvar. Var står vi?

En knapp månad kvar till årets lopp, en upplevelse lite utöver det vanliga. Okej, nu är det inte ett lopp där det för mig handlar om att prestera. Fokus ligger på upplevelse, umgänge och att upptäcka en del av Skottland jag aldrig besök förut.

Men för att fullt ut kunna njuta av allt detta så måste jobbet göras. Halvmaran ska springas, helst utan blodsmak och dödslängtan, för att man efteråt i en glad fest ska kunna skörda frukterna med likasinnade som uppnått målet.

Förra helgen ville Albin , min 14-årige son, springa Topploppet i Hagaparken, 5 kilometer. Bra test av formen så jag hängde på, alltid kul att göra grejer tillsammans och jag vill gärna nära intresset för motion. Båda nöjda, men fy fasen vad jobbig en så kort sträcka kan vara! Efter backen upp mot koppartälten vid 3,5 km var jag vimmelkantig och trodde knappt jag skulle nå mållinjen. Ramlade svimfärdig in i mål på 22:40 i alla fall.

Detta kommer inte vara första gången jag springer långt. Jag har tidigare genomfört fyra halvmaror, ett Lidingölopp och även en Vätternrunda. Hittills under året har jag sprungit 86 mil men det har hackat i maskineriet under augusti då jag tvingats till ett träningsuppehåll på två veckor på grund av problem med korsrygg och sätesmuskulatur. Nu är det fixat och jag är på gång igen! Tack till naprapaterna på Aktiv Rehab!  

Det som behövs nu är lite mer mängd och långpass, har inte varit över 15 km senaste halvåret.